Men allt det där är undanflykter för att jag inte ska börja gråta just nu. Har ju funnits en hel del underbara människor också. Malou, de sista månaderna. Eve och Amanda, som faktiskt kallat mig cool. Mimi, den enda tjejen i min klass och jag uppskattar henne så sjukt mycket. De första månaderna var det också den lilla gruppen som satt kvar efter skolan ibland. Jag, Malou, Amanda, Viktor och Jens. Kanske inte kommer sakna det så mycket, men det var något som förgyllde mina första dagar där. Känslan av att inte vara helt hatad. Kommer sakna vissa av lärarna, även om de var helt blinda och inte kunde se att jag faktiskt inte trivdes så bra. De gav mig iaf chansen att höja mig och verkligen kämpa.

Sorgligast känns det att lämna emelie, hon som jag bara har kontakt med via skolan även fast vi egentligen borde träffas mer. Vi var ju faktiskt bästa vänner för några år sen. Idag kramade hon mig, och då insåg jag att det här verkligen kommer hända. Jag ska flytta ända till Uppsala och lämna en massa underbarheter kvar här. Det liksom brast inom mig. Vi kramas ALDRIG, hon och jag.

Sen så har vi ju de som jag träffar utanför skolan. Typ en person alltså. Amanda. Vad som kommer hända med oss, tja det får vi väl se. Jag hoppas på att vi fortsätter den väg vi är på väg idag.

Men i höst kommer förändring, och jag tror jag behöver den. Jag klarar inte längre av att inte känna mig behövd, omtyckt för MIG eller MINA åsikter.

Något som bevisade för mig att jag hade gjort rätt val idag var när två pojkar skrattade åt mig för att jag hade "fel åsikt". Jaja, jag vet vad jag tycker. MEN JAG BLIR SÅ JÄVLA FÖRBANNAD NÄR FOLK SKRATTAR ÅT MIG FÖR MINA ÅSIKTER. Jag skrattar inte åt folk hur dumma deras åsikter än är. Okej. Ibland kanske jag hånler lite när dom inte ser. MEN INTE ÖPPET.

Nu såg jag att Eclipse's soundtrack släppts, så jag ska knarka det ett tag. Vill längta, men inom mig känns allt lite sorgligt just nu. Kommer sakna er en massor iaf.

Och kusiner, snart är jag hos er. Ni är bäst.