Kommer aldrig vänja mig vid att vara utan bästaste pojkvän. Jag räknar timmarna tills jag får träffa honom igen och känner mig lite som världens mest bortskäma person som överöses av kärlek från sin familj men ändå inte riktigt kan njuta av den. Fast jag njuter av lovet och över att även om jag har lite plugg att göra, kan jag slappna av. Efter lovet har jag svenska nationella och jag har skrivit ungefär 50 ord just nu. Känner mig inspirerad och jag vill verkligen göra det här så bra som möjligt. Jag vill bevisa för mig själv att jag faktiskt är bra på det här, och att det inte är orimligt att vilja bli journalist eller författare när jag blir stor. Stor. När blir man det egentligen? Jag vet inte. Jag vet att jag närmar mig den ålder när jag borde vara det. Men jag känner mig så långt borta från att vara en ansvarstagande person som ska kunna ta hand om sig själv. Herregud, om ett år så går jag på universitetet eller jobbar hårt med något. Förhoppningsvis i alla fall.
-
-
Saknar sommaren litegrann, speciellt eftersom att jag vet att jag är kritvit just nu och Gustav är i Egypten och blir superbrun. Jag kommer se ut som en krita bredvid honom. Hoppas att folk har ett superbra lov, och att ni ser till att vara så sociala som möjligt. Här blir det mycket familj men inga vänner. Jag saknar er underbara männisor i norra Sverige!
