Kommer aldrig vänja mig vid att vara utan bästaste pojkvän. Jag räknar timmarna tills jag får träffa honom igen och känner mig lite som världens mest bortskäma person som överöses av kärlek från sin familj men ändå inte riktigt kan njuta av den. Fast jag njuter av lovet och över att även om jag har lite plugg att göra, kan jag slappna av. Efter lovet har jag svenska nationella och jag har skrivit ungefär 50 ord just nu. Känner mig inspirerad och jag vill verkligen göra det här så bra som möjligt. Jag vill bevisa för mig själv att jag faktiskt är bra på det här, och att det inte är orimligt att vilja bli journalist eller författare när jag blir stor. Stor. När blir man det egentligen? Jag vet inte. Jag vet att jag närmar mig den ålder när jag borde vara det. Men jag känner mig så långt borta från att vara en ansvarstagande person som ska kunna ta hand om sig själv. Herregud, om ett år så går jag på universitetet eller jobbar hårt med något. Förhoppningsvis i alla fall.
-
-
Saknar sommaren litegrann, speciellt eftersom att jag vet att jag är kritvit just nu och Gustav är i Egypten och blir superbrun. Jag kommer se ut som en krita bredvid honom. Hoppas att folk har ett superbra lov, och att ni ser till att vara så sociala som möjligt. Här blir det mycket familj men inga vänner. Jag saknar er underbara männisor i norra Sverige!
Samma problem men i olika former, jävligt irriterande men jag skriker på alla och då känns det bättre. Markus är finast, har inte lyssnat på honom på så länge.
Blir så extremt glad av era fina kommentarer. Nästa gång jag kommer hem lovar jag att säga till. Och då ska vi gå ut och festa, för jag har aldrig gjort det med er och jag vill verkligen göra det. Kanske bokar flygbiljetter hem snart någon gång...
-
Sitter i skolan och har inget att göra för sånt gör jag. Har ju aldrig lektioner nu för tiden. Oroar mig för framtiden och allt som kommer hända då. Men jag är glad också, för jag vet att allt kommer lösa sig i slutet. Kanske har jag redan hittat min plats. Jag vet att jag har världens bästa pojkvän, men när jag äntligen hittat honom så verkar det som att allt annat gled undan lite. Kanske blir att flytta tillbaka till Umeå för att plugga ändå.
Saknar dom gamla tiderna, för riktigt länge sedan. Jag gick i en klass på sex personer och mitt största problem var vem min bästa kompis var. Jag saknar mina vänner, som inte längre är mina vänner. Önskar att jag hur enkelt som helst kunde åka hem och bara ringa upp vem som helst och hänga med dom. Men det gör jag inte. Aldrig någonsin. Forsmark har förändrat så mycket! Men nu ska jag faktiskt se till så att det händer något med livet!
-
-
-
-
-
-
-
-
-
Det är jobbigt att titta på alla bilder för jag vet att det aldrig kommer bli precis som det var då. Jag är nöjd nu, men jag var det då också. Saknar att bara vara mig och att inte vara någon annan samtidigt.
