Fysiken är som en olöslig formel som vägrar låta mig förstå. Jag förstår verkligen inte. Det händer mig nästan aldrig. Jag brukar kunna lösa det. Alltid. Grät lite. Snabbt. Nu sitter väl alla som läser det här och tycker att jag är en idiot som inte vet vad problem är. Att jag överreagerar. He, jo visst. Lev en stund i min familj med översmarta människor så kommer ni förstå. En kusin som läser fysik i cambridge, en kusin som fått mvg i allt förutom ett ämne på gymnasiet, hittills, systrar som läser till tandläkare och biokemister. Jag hatar det här. Jag hatar att jag tar för givet att jag är smart när jag egentligen bara är som alla andra.

Men nu känns det lite bättre. Jag får ge vika för min stolthet och bara be om hjälp. Skit i om det sänker mitt betyg. Förhoppningsvis är jag fortfarande smart nog för forsmark. Men tänk om inte? Jag hatar press.

Gråten finns fortfarande kvar, men inte riktigt lika mycket. Det är tur att jag kan skrika på min mamma. Hon vet att jag älskar henne ändå.